Transportkompani. Stämpelpress. Diskussionsklubb. Ja, det är några av de mindre smickrande epitet Riksdagen brukar få. Sant? Nja, det kanske är att hårdra verkligheten för våra folkvalda en smula. Sant är däremot att den gångna mandatperioden bjudit på väldigt få kantbollar i omröstningarna.

Det finns flera processer som är relevanta att beakta i sammanhanget. Dels några makrotrender som pågår oberoende av vem som sitter vid makten för tillfället. En sådan trend är den pågående internationaliseringen av politiken – där allt fler sakområden och beslut flyttas från nationell till övernationell nivå. Det brukar sägas att åtminstone 50 procent av svensk lag är beroende av EU. Därmed kan man säga att våra folkvaldas inflytande över substansen i politiken har minskat.

Till detta ska också läggas den ökande komplexitet som kännetecknar många politikområden. Borta är den tid då en politiker med självklarhet kunde behärska flera olika områden i detalj. Istället har tjänstemän, myndigheter, organisationer och företag fått ett större inflytande, av den enkla anledningen att de är de enda som begriper detaljerna.

Denna text berör dock främst relationen mellan regering och riksdag. Kombinationen av majoritetsregering – som vi har haft under den senaste mandatperioden – och hård partidisciplin gör att en fråga i praktiken är avgjord redan när regeringen skickar en proposition till riksdagen. På så sätt blir riksdagens hantering av en fråga mer av en formalitet. De senaste fyra åren har ett fåtal frågor blivit riktigt spännande – energiuppgörelsen och homoäktenskap tillhör denna exklusiva grupp.

Vänster/höger-axeln i svensk politik är oftast huggen i sten, men för ett antal frågor, och då ofta livsstilsfrågor som istället rör sig på axeln mellan konservativ och liberal, bryts detta mönster och en åsiktsgemenskap kan plötsligt uppstå mellan till exempel en vänsterpartist och en centerpartist. På detta sätt förenades flera av de mindre riksdagspartierna i ett motstånd mot FRA, medan de båda statsbärande partierna (S) och (M) i grund och botten var positiva till en lagreglering av signalspaningen.

I den pågående debatten har två läger snabbt utkristalliserats – där det ena lägret försöker påpeka att en minoritetsregering är det normala i Sverige, och det andra lägret hävdar att regeringen Reinfeldt kommer att få svårt att regera från en minoritetsposition. Allt detta är både rätt, och fel.
Vårt proportionella valsystem leder sällan till majoritetsregeringar, vilket försvårar regeringsbildandet. För att kompensera för detta har ett antal specialregler byggts in, t.ex. budgetreglerna som är skräddarsydda för att en minoritetsregering ska få igenom sitt förslag.

Om vi undantar den senaste mandatperioden är den senaste gången Sverige hade en majoritetsregering Fälldins andra regering som avgick i maj 1981. Normaltillståndet i Sverige har varit socialdemokratiska minoritetsregeringar med en fast samarbetspartner. Under Ingvar Carlssons tid var denna partner framförallt Centerpartiet, och under Göran Perssons tid främst Miljöpartiet. I praktiken innebar detta att regeringens majoritet sällan var hotad. Alternativet till fasta samarbetspartners är så kallade hoppande majoriteter, vilket tillämpades av Bildt-regeringen 1991-1994. Det skapar ett långt mer oförutsägbart läge, men också en större frihet.

Detta talar för att sittande regering kommer att kunna få igenom de allra flesta förslag, särskilt de tyngre. Det som komplicerar situationen är att det är svårare för en koalitionsregering att finna majoritet för sina förslag, eftersom den först måste hitta en regeringsintern kompromissposition, som sedan blir utgångspunkten för en förhandling som löpande måste återförankras bland koalitionspartnerna. Med en enad röd-grön opposition minskar också utrymmet för bilaterala uppgörelser, samtidigt som det så kallade ”tredje blocket” bestående av Sverigedemokraterna av principiella skäl hålls utanför förhandlingarna.

Därför har Alliansregeringen ett svårare läge idag än vad Göran Persson hade under sin period som statsminister för en minoritetsregering mellan 1996 till 2006.
Vad betyder då detta för riksdagsarbetet under mandatperioden?

En första slutsats kan vara att med en regering i minoritet kommer inflytandet för riksdagen att öka. Detta kommer främst märkas i utskottsarbetet där regeringen måste söka stöd för sina förslag, främst hos (S) eller (MP), och i mer sällsynta fall hos (V). De borgerliga partiernas gruppledare kommer att få en mer central roll under mandatperioden, eftersom det blir helt avgörande att allianspartiernas ledamöter håller regeringslinjen.

Vis av tidigare borgerliga regeringars oförmåga att hålla ihop under hela mandatperioden har regeringen Reinfeldt inte utmärkt sig för att vilja ta några större risker i lagstiftningsarbetet. Vissa förluster kommer dock att vara oundvikliga, eventuellt blir frågan om truppnärvaron i Afghanistan den första i raden. (Mot detta talar sannolikheten att (S) till slut kommer att följa sitt eget kongressbeslut och rösta för regeringens förslag om förlängning av truppnärvaron.)

En andra slutsats är därför att regeringen kommer att söka skapa utomparlamentarisk förankring av sin politik. Och innan någon frågar: nej, det betyder inte att regeringens ministrar kommer att arrangera demonstrationer och marscher för att öka stödet för sin politik. Vad det handlar om är att regeringen kommer att bli mer aktiv utanför den parlamentariska arenan för att få stöd från andra partier.

Det mest sannolika är att de fyra partiledarna i allianspartierna kommer att hålla löpande samtal med partiledarna för (MP) och/eller (S) under beredningen av propositionerna för att undvika alltför tunga förluster i riksdagen.

Om detta sätt att bedriva regeringsarbetet blir vanligt minskar riksdagens inflytande åter och Sverigedemokraternas röster blir inte utslagsgivande. Mot detta scenario talar det faktum att oppositionen kommer att vilja visa att de är just oppositionen. Alltför många uppgörelser bakom stängda dörrar riskerar dessutom att spä på (SD):s mediala martyrskap. Denna kalkyl är naturligtvis både regering och opposition medvetna om.

Det mest sannolika är därför att vi kommer att se en kombination av partiledaruppgörelser och utskottsförhandlingar, där utfallet kommer att bli en blandad kompott av vinster och förluster för regeringens förslag.

Lärdomen från andra länder där missnöjes- och extrempartier har lyckats ta sig in i parlamentet är att sådana partier får som störst inflytande när övriga partier väljer endera av två extremvägar; där den första är att låtsas som att de inte existerar, och den andra är att räkna in dem i regeringsunderlaget och aktivt förhandla om stöd för sin politik. I det första fallet riskerar man att ytterligare spä på missnöjet med de etablerade partierna, och i det andra fallet får extrempartiet direkt inflytande över den förda politiken.

Hittills har både Reinfeldt och Sahlin mest lutat åt den första strategin. Båda lider dock av posttraumatiskt valrörelsesyndrom, där Sahlin överkompenserar förlusten med energisk kampanda, och Reinfeldt fortsätter att agera som om han ledde en majoritetsregering.

Den grå vardagen är dock snart här, och med den politiken när den är som vackrast, nämligen det tidskrävande och mödosamma arbetet med att jämka samman motstridiga ståndpunkter till sköna kompromisslösningar.

Björn Johansson, JKL